Möta livet efter terapi…
I den andra bloggen i miniserien om ÄTSTÖRNINGAR gav Marieke från coachningspraktiken MaeVitae dig en inblick i hennes terapi. Var hon har varit i behandling och hur den såg ut. Men hur återupptar man livet igen efter terapi? I sista delen berättar Marieke hur hon tacklade livet efter sin boost-behandling i Portugal. Hur såg hennes dagar ut? Vilka var hennes förväntningar och hur går man in i det ’vanliga’ livet igen? För det var också en stor utmaning för henne.
Portugal var tryggt, men nu verkliga livet
Efter min behandling i Portugal fortsatte jag med öppenvårdstjänster. Det innebar att jag fortfarande en gång i veckan återvände till Human Concern i Zwolle och fortsatte arbeta med mitt tillfrisknande. För efter en månads intensiv terapi är du tyvärr inte fri från din ätstörning. Detta kändes helt annorlunda för mig än när man varje dag är omgiven av terapeuter, psykologer och likasinnade. Under hela min vistelse i Portugal handlade allt om tillfrisknandet från min ätstörning. Varje dag visste du vad som stod på schemat och det var verkligen inte lätt, men det var tryggt. Jag kunde tala öppet och ärligt om mina problem, något som stod i stark kontrast till livet utanför denna plats.
Varje dag handlade om mitt tillfrisknande. Arbeta mot mitt slutliga mål: att försöka igen i den ’riktiga världen’. Att vara med andra igen. Men hur skulle jag göra det? Hur kunde jag återuppta det ’vanliga livet’? Och skulle jag ens kunna det? Jag var rädd. Rädd för det vanliga livet. Jag visste att kampen med mig själv ännu inte var över och att jag hade en lång väg att gå. Dessutom behövde jag motstå en värld där att äta, dietande, prat om mat och prestation var en del av vardagslivet. Jag gick tillbaka till en miljö där allt hade börjat. Platsen som kändes konstig när jag återvände. Platsen där jag egentligen inte längre ville vara. Platsen där jag var rädd för att bli dömd igen och där förväntningarna var höga igen.
Förväntningar
Jag tyckte det var svårt att du inte längre kunde se på utsidan att jag fortfarande kämpade. Att jag varje dag fortfarande kämpade mot ätstörningen. Nu måste jag klara det själv. Jag kunde inte längre dagligen falla tillbaka på mina terapeuter eller gruppkamrater, där de tog mig i handen. Terapi och att ständigt arbeta med min ätstörning fyllde mina dagar. Jag behövde bara fokusera på det och det fanns inte mycket mer som förväntades av mig. Tills jag kunde börja om. Ett rent blad och nya insikter gjorde att jag kunde återvända till samhället. Något som jag tyckte var kul och spännande men också skrämmande. Vad om jag faller tillbaka, misslyckas och måste tillbaka till terapi? Det enda jag kunde tänka var; Berätta; Nu måste det gå bra. Jag har gått ut för att det behövdes, nu borde jag ha allt för att göra min utbildning, arbete och sociala liv till en framgång. Hur sträng och orealistisk den förväntningen än var på mig själv, den var där och även mycket närvarande.
Att vara utanför kliniken eller när du är helt behandlad betyder inte att du plötsligt måste göra allt rätt och inte får göra några misstag längre. Utmaningen för mig var att sänka ribban och att jag fick och fortfarande får göra misstag att lära mig av. Utmaningen för mig var också att lära mig hantera känslor, andras förväntningar och mina egna.
Ta tid att tillfriskna
Övergången från intensiv och daglig behandling till en gång i veckan och så småningom ingen terapi längre, var väldig tung för mig. Jag flyttade ut hemifrån och återvände till skolan. En hel del förändringar samtidigt. Å ena sidan kändes det som att jag kunde klara det igen själv, men också känslan av att jag behövde göra det själv eftersom jag inte längre var i terapi. Det var naturligtvis inte sant. Jag var inte ensam för jag hade min familj, nya vänner och nya verktyg som jag hade lärt mig de senaste åren. Mina problem försvann inte direkt när jag slutade med behandlingen. Om jag ville delta med andra måste jag utveckla mig själv, uppfinna mig själv på nytt utan ätstörningen. Vem jag var och vad jag ville hade jag gömt bort i många år och hade glömt bort.
Jag hade verkligen planer som jag fick ny positiv energi av och som jag kunde förlora mig helt i. Men det gjorde mig också rädd. Vad skulle återstå av mig? Skulle det inte bli för tyst i mitt huvud utan alla de ätstörningstankarna? Vad har jag egentligen att erbjuda utom min erfarenhet? Jag var nästan klar med min behandling, men vad om jag inte kunde möta andras förväntningar och mina egna förväntningar? Vad om det hela är annorlunda än vad terapeuten hade berättat för mig eller hur jag hade föreställt mig det.
På grund av konflikten mellan entusiasm och rädsla handlade jag för snabbt. För bråttom. Jag ville göra allt rätt på en gång. Medan jag inte lyckades med det. Jag kom från en säker och känd miljö och kände mig nu i den stora världen. Där inget hade stått stilla. Förändringarna försökte jag hålla jämna steg med, vilket inte riktigt lyckades och resulterade i ett återfall. Lyckligtvis visste jag vad jag kunde göra och jag återhämtade mig snabbt. Detta var tecknet för mig att jag kanske kunde gå ett steg långsammare. Att det inte var nödvändigt att allt gick så snabbt och stressigt, men att det är en långsam och värdefull process; återhämta sig från en ätstörning. Jag fick ge mig själv tid att upptäcka vem jag ville vara, vad jag ville med mitt liv och hur jag ville forma det. Jag ville så gärna vara med igen, delta med de andra. Att jag glömde ställa frågan till mig själv: Hur passar de för mig? Hur vill jag återhämta mig i denna värld? Hur vill jag hantera det och hur kan jag göra det så trevligt som möjligt för mig själv?
Dessa frågor svarar du inte på en dag eller vecka, så ta verkligen lite tid för det. Fokusera först på det faktum att du helt enkelt är tillbaka och deltar i samhället. Acceptera och omfamna att du har rätten att hitta din egen väg där och skynda dig inte alls. Du har hela livet framför dig där du kan utforska och undersöka allt detta. Samma brådska och förväntningar har kanske också lett dig i svårigheter? Eller har den höga ribban och förväntningarna fått dig att behöva en känsla av kontroll? Här kan du använda dina nyinlärda verktyg. Inget är viktigare än att nu hantera det på ett annat sätt än vad du är van vid att göra. Förändring är inte lätt och tar mycket tid och energi, men visst är du definitivt värd det? Är inte din framtid värd det?
Våga och börja njuta igen!
Du har kämpat en kamp, du får delta igen och organisera ditt liv utan ätstörning. Välj att leva ditt liv precis som du vill, med det enda villkoret att du har roligt och att du trivs. Detta kommer att ske med ups och downs, men du behöver bara behaga dig själv. Du behöver inte arrangera ditt liv så som någon annan vill. Det behöver inte gå rätt första gången och det finns inga regler för att delta eller att höra till. Du deltar redan för att du andas, för att du finns. Det enda du behöver göra är att njuta mer och verkligen känna det. Försök att resa dig när du faller och lär dig något av det.
Var stolt över det du redan har åstadkommit och se tillbaka på det regelbundet. Precis som jag har du övervunnit något. Ätstörningen som först hade makten över dig var där för att hjälpa dig ett tag men nu kan du klara det själv. Nu har du verktygen för att stå upp för dig själv. För att inte längre låta dig överskuggas av den.
Jag var rädd för att jag låg efter mina klasskamrater eftersom jag länge inte riktigt var här. Men egentligen var det inte så alls. Jag hade egentligen ett försprång eftersom jag redan visste så mycket om mig själv. Jag lärde känna nya egenskaper hos mig själv och upptäckte en styrka som jag annars aldrig hade funnit.
En ätstörning kan du inte lösa ensam och du är kanske precis som jag tacksam för att du äntligen fick rätt hjälp. Men glöm inte att det är du själv som har tagit stegen. Du har tagit dig själv så långt. Berätta det regelbundet för dig själv och ta itu med nya saker med den styrkan. Jag hade aldrig trott att jag skulle vara på denna punkt för 6 år sedan. Om jag har klarat det, kommer du också säkert att klara det!
Kärleksfullt,
Marieke (MaeVitae)