Hur det hela började…
Med den här mini-serien vill jag, Marieke van Mae Vitae, visa dig hur du kan finna din väg till återhämtning, hur du kan behålla hoppet och hur stark din egen identitet är. I den första delen av denna mini-serie tar jag dig tillbaka till var allt började, hur oskyldigt en ätstörning kan börja och hur lätt det smyger in i ditt liv. Jag vill ge dig som läsare en inblick i huvudet på någon med en ätstörning genom att dela mina egna ätstörningstankar från den tiden.
För större förståelse och för att bryta tabun kring psykisk sjukdom. För att ge erkännande och igenkänning för dig som fortfarande kämpar varje dag. Jag förstår denna kamp som ingen annan. Jag vill visa dig att du inte ska ge upp hoppet och att du kan återfinna ditt verkliga jag!
Osäkerhet och brist på självförtroende
Under skrivandet tänker jag på att jag i över 13 år har varit fångad av min ätstörning. En del av denna tid verkade och kändes väldigt oskyldig, utan att inse att det var början på mycket smärta, sorg, rädsla och ensamhet. Början på många terapier, kliniker, förnekelse och okunnighet.
Som barn var jag redan avundsjuk på mina långa och smala kompisar. Jag ville också vara så. Osäkerheten jag kände då och de negativa tankarna kring min kropp och problem hemma höll jag för mig själv. Jag var ju den glada och trevliga flickan, som inte hade några problem. Där allt alltid var bra. Hur jag såg mig själv och min kropp i spegeln stämde inte överens med vad omvärlden sa. Jag tyckte aldrig att jag var tillräckligt bra och trodde inte på andras åsikter, förutom när dessa var negativa, vilket bekräftade mina egna negativa tankar.
Jag ville inte känna något mer. Inte känna mig osäker. Jag ville höra till, till de smala tjejerna i klassen, skolan eller på gatan. Det blev min standard och idealbild. Jag passade inte in i bilden i mitt huvud och det måste ändras!
Jag började gå ner i vikt och träna mer. Varje vecka fler timmar på gymmet, ett tvingande timmes promenad efter maten och uteslöt hela matgrupper ur min kost. Ätstörningen hade smugit sig in och fick alltmer grepp om mig. Tills jag till slut inte kunde vända tillbaka. Jag var träningsberoende och hade extremt många regler kring min kost.
Jämförelsen med andra skedde automatiskt. När jag gick på gatan eller i stan, gick mitt huvud på högvarv och jag ville helst hem så snabbt som möjligt. Konfrontationen med min kropp fann jag hemsk! Det gjorde mig osäker, medförde en oro och var bränsle för min ätstörning.
Erkännande av min ätstörning
Där var du då… diagnosen: Anorexia Nervosa det kunde väl inte stämma? Jag var väl fortfarande för tjock! Jag trodde inte på det. Mitt ätproblem var väl inte så allvarligt? Tydligen hade jag helt missbedömt det. Jag trodde att jag kunde börja äta normalt igen, men det kunde jag inte längre. Min ätstörning hade fått en funktion och hade funnits där länge. Den hade utvecklats långsamt och gav mig tillfredsställelse. En känsla av att vara bra på något och kunna ha kontroll. I det ögonblick jag fick diagnosen visste jag bara att jag inte ville känna något alls. Den exakta orsaken undersökte jag först under de olika behandlingarna.
I början behövde jag bara korta perioder för att känna mig bättre. För att känna mig lite mer självsäker. Dock blev dessa perioder kortare och jag var tvungen att arbeta ännu hårdare för samma resultat. För samma kick varje gång jag ställde mig på vågen och såg att ett visst antal kilo var borta.
Acceptansen kom mycket senare. Jag hade inte kvar lusten hemma och på jobbet att låtsas längre. När jag förlorade mer vikt, fick fysiska besvär och min omgivning började lägga märke till det tog jag av mig masken. Erkände att jag hade ett problem. Inte bara för omvärlden utan även för mig själv. Jag kunde plötsligt väldigt lätt prata om mitt problem och var till och med stolt över det. Stolt över vad jag redan hade uppnått, medan jag redan hade ett nytt mål i åtanke…
Läs nästa vecka del 2 av mini-serien där Marieke berättar om sin behandling, inskrivning och framsteg.